Jag, en gejmer

Gejmer! Det är i alla fall vad jag kallar mig själv. Visst visst, jag är ingen "hardcore-kör-allt-på-nightmare-mode-och-äger-alla-noobs"-gejmer, snarare tvärtom. Jag är värsta nubcaken. För mig är att spela spel inte tjusningen att vara bäst och känna mig överlägsen. För mig ligger tjusningen i att få se och uppleva en bra berättad och medryckande historia. Att känna att jag är del av den värld som presenteras framför mina ögon. Eftersom jag inte har grymt med tålamod, visserligen varierar det en hel del, så kör jag ofta spel på Easy. För mig är det viktiga att få uppleva helheten snarare än att äga.

Främst är jag en pc-spelare. Konsolspel fanns aldrig riktigt i vårt hem, även om det första vi hade faktiskt var ett PONG (!). Men efter det har vägen gått via VIC, C64 och Amiga vidare till PC. Så när jag nu väljer att spela spel blir det främst på pcn. Det där med snabba handkontrollsrörelser har inte riktigt legat mig lika naturligt som WASD. Detta betyder dock inte att jag inte spelar konsolspel. Vi har två PS3or i vårt hem, en Xbox360 och en Wii. Plus en hel del gamla spelkonsoler som Dreamcast, Jaguar, PSone, PS2, Xbox (x2). Toppa sedan det med en hel del Gameboys av varierande storlek och färg. Och så klart en PSP. Krydda sedan med pnp rollspel och en ganska trevlig hög med kort- och brädspel. Hehe. Ja, jag är en gejmer.

Visst var mycket bättre förr. Jag kan få en lätt drömmande blick när jag tänker tillbaka på gamla fina speltitlar som Silkworm, Rick Dangerous, Populus m fl. Men jag gillar verkligen att spelvärlden har tagit ett stort steg in i den cinematiska världen. Bara se på spel som Heavy Rain och Alan Wake t ex. De öppnar portarna till att i ännu högre grad omfamna spelaren och låta upplevelsen bli större än bara ett spel. Me likey! Me likey mucho!

Det må vara att många tycker att det är "omoget" att spendera mycket tid i en virtuell miljö i sin dator eller på en tv-skärm. Men lika väl som man sitter och glor på tv och "upplever" dokusåpor, danshower eller sångauditions, kan man ju glo på något som faktiskt engagerar en lite mer och utmanar ens intellekt en aning mer. Hellre gejmer än soffpotatis.

Nej, nu suger det i gejmernerven. Viva New Vegas!

Jenny

Premiär

Jag är ingen bloggare. Definitivt INTE. Men jag har liksom tröttnat lite på alla modebloggar, alla "vårt-liv-med-lillen/lillan"-bloggar och alla "jag-använder-bloggen-som-en-ursäkt-för-att-vara-elak-och-samtidigt-få-en-egoboost"-bloggar. Så jag tänkte berika (?) vår digitala värld med de tankar och funderingar som rör sig i mitt skalle.

Innan jag fortsätter så vill jag bara påpeka att allt som jag skriver här är MINA åsikter och tankar. Om det skulle vara så att jag någon gång citerar någon annan kommer jag tydligt att påvisa det. I annat fall är det jag och mitt som gäller här.

Jag är en 35-årig tjej som inte bara gillar att gejma utan dessutom är mamma till två underbara söner. Den ena är 6+ och den andra fyller faktiskt 3 år idag. Jag är gift med en lagom mullig man med lagom mycket hår på huvudet och som spelar precis lika mycket spel som jag.

Då spel är något som ganska mycket präglar min mans och min fritid är det ju nästan oundvikligt att den inte skulle komma att prägla även våra barns liv. Något som jag självklart unnar dem, då spel i alla dess former är en trevlig sysselsättning. Dock är det ju ganska kluvet, för som barn vill man ju göra det man tycker är skoj, och inte vill väl föräldrar att ens barn ska sitta framför tv- eller datorspel dagarna i ända?

Balans balans balans. Så eftersträvansvärt men så svårt att uppnå. Denna blogg är lite en ventil och ett verktyg för mig där jag kan uttrycka och utandas den ångest eller glädje min spelinfesterade vardag bereder mig.

Om det sedan kan glädja andra att läsa min svada... Det är ingen garanti. Men, mycket nöje!

Jenny